torsdag 22 juni 2017

När skall varningskockorna ringa?

Många som vi träffar på föreläsningarna undrar över hur man skall känna igen en ätstörning hos en vän eller anhörig. Det är en riktigt bra och viktig fråga och alltid är det inte lätt att känna igen en ätstörning. Dock har vi en del tips på när varningsklockorna skall börja ringa, läs mer!




En ätstörning börjar ofta med oskyldigt bantande och då kan det naturligtvis vara svårt att veta när det går för långt. Om man märker att den som bantar talar mycket om sin vikt, talar illa om sig själv och sitt utseende och att hon eller han borde ändra på sitt utseende för att vara bättre, ja då vet man att utgångspunkten för bantande är en riskfaktor. Då kan det vara bra att påminna den andra om att vikten inte definierar ens värde eller skönhet. Man skall inte vara rädd för att upprepa sig, för den som är missnöjd med sig själv glömmer lätt bort den positiva åsikten då det egna missnöjet är så starkt.

Ibland kan den som insjuknar i en ätstörning också ha svårt för att använda åtsittande kläder eller lätta kläder trots varmt väder. Det kan vara något avvikande man noterar, speciellt då det är en ändring jämfört med tidigare beteende.

När det gäller ätande kan man se tecken på en ätstörning om en person till exempel plötsligt minskar avsevärt på sina matportioner eller slutar äta skollunch. Ofta börjar en person som har insjuknat också undvika sociala situationer i vilka man brukar äta. Man kan till exempel plötsligt sluta komma med på bio eftersom man känner att andra förväntar sig att man äter godis på bio.




En person som insjuknar i en ätstörning börjar ofta allmänt må dåligt. Man kan ha depression som kan ta sig i uttryck som svårigheter att stiga upp på morgonen, sömnlöshet, trötthet, ointresserad attityd till sånt man tidigare tyckt om, gråtmildhet och så vidare. Föräldrar noterar ofta att den unga är extra irriterad. De flesta som insjuknar i en ätstörning känner ångest. Ångesten kan beskrivas till exempel som en tryckande känsla i bröstkorgen och allmänt illabefinnande som gör det svårt att koncentrera sig på något annat. Depression och ångest behöver inte ha något att göra med ätstörningar, men är oberoende allvarliga tecken på illamående och den person som lider av depression och/eller ångest behöver hjälp.




Hur får man hjälp då? Man kan börja med att prata med personen som insjuknat och berätta att man är orolig och beskriva varför man är det. Ibland är reaktionen nekande, ibland ilska och ibland lättnad över att någon ser att man inte mår bra. I flesta fall krävs det att ärendet förs vidare. Det kan vara föräldrar man vänder sig till, skolhälsovårdare eller hälsocentral. Det är viktigt att man får uppföljning och en samtalskontakt. I huvudstadsregionen finns det två specialiserade enheter med både öppen verksamhet och avdelning. Till den kommunala Ätstörningskliniken på HNS kommer man med remiss som en läkare skriver. Till vår öppna mottagning inom Livslust-projektet på Ätstörningscentrum kan man komma utan diagnos och utan remiss, genom att boka tid på numret: 050 522 0077. Inom projektet kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök för unga och unga vuxna i syfte att kartlägga situationen och erbjuda "första hjälpen". Vi har även en avdelning. Det är viktigt att man inte blir ensam med sin oro!


Sköt om dig, och sköt om varandra!

<3 Ira & Julia

tisdag 6 juni 2017

Vardagen på Ätstörningscentrums avdelning

Hej på er! Vi har ett nytt namn - Livslust-projektet! Tack för fina bidrag :)

Dagens text skall handla om avdelningen här på Ätstörningscentrum. Inom projektet sker vår huvudsakliga verksamhet på öppna sidan, men i koppling till den öppna sidan har vi vår vård- och rehabiliteringsavdelning som vi tänkte berätta lite mera om.

Vår avdelning har 7 bäddplatser. Patienterna bor på avdelningen, dygnet runt. Alla har ett eget rum och förutom det delar man vardagsrum, avslappningsrum och ett litet kök där man kan koka kaffe eller te.








Våra patienter kommer oftast till avdelningen med en läkarremiss. För de flesta är Ätstörningscentrum inte den första avdelning man har blivit vårdad på, men för ganska många är det en mycket annorlunda avdelning än vad de är vana vid. När avdelningen byggdes var syftet att undvika sjukhusstämning så gott det går. För en tid är avdelningen ett hem för dom som bor här.




Dagarna på avdelningen byggs upp kring måltiderna, naturligtvis, eftersom det handlar om ätstörningar. Patienterna äter frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat och man äter tillsammans med en skötare. Nykomlingar och de som har det riktigt svårt vid måltiderna, äter på tumanhand med en skötare på sitt rum. Andra äter vid stora bordet. Vi har en egen kock och ett eget kök, något vi uppskattar så mycket!




Förutom att man äter, har man samtal med sina egenvårdare, utegång tillsammans med en skötare eller ensam om man har kommit längre i vården och det finns flera grupper patienterna deltar i. Grupperna omfattar diskussionsgrupp, fysioterapigrupp, pysselgrupp, matlagningsgrupp osv. Under åren har det funnits många variationer av grupper, patienterna får gärna ha önskemål om vilken sorts grupp de skulle uppleva sig ha nytta av.

Oftast är man tvungen att ha livet utanför avdelning nästan på paus. Familjen inkluderar vi alltid helst i vården i mån av möjlighet. Men skola, studier och arbete, hobbyn också, får oftast vänta speciellt i det akuta skedet. Allt fokus flyttas till helhetsmässigt välmående. Det är nämligen det det handlar om, ätstörningsvård. Inte vikt. Där ingår också så mycket mer. Våra patienter lider ofta av depression, ångest, tvångssymptom och självskadebeteende. Man kan inte vårda en människa i delar, utan allt detta beaktas. I och med att patienten börjar må bättre får man öva sig mer och mer att klara sig utanför avdelningen.



Det är inte lätt att vårdas på en avdelning, det är inte lätt att ha en ätstörning, det är inte lätt att må dåligt. Våra patienter är oftast här för att de själv vill ändra på sitt liv, men kring den viljan slingrar sig svåra känslor som oro, ångest, hopplöshet och rädsla. Våra patienter är tvungna att utmana sig själva varje dag, att bemöta de svåraste känslorna och kämpa sig igenom det. Vi respekterar alla våra kämpar och gör vårt bästa för att stöda dom i processen. Tröstar när man är ledsen, stöttar när något känns för svårt att klara ensam och skuffar framåt då man inte själv vågar ta viktiga steg.




Som skötare kan man säga att få saker är så genomgående fina som att ta den kampen tillsammans med någon, och se hur de ändrar på sitt liv. Vi vet att det alltid finns hopp. I avdelningsvardagen ingår många utmaningar men visst finns här också skratt, skoj och ett hopp om bättre dagar på kommande.