God Jul!

Så småningom varvar vi ner inför jul, men igår var det nog ännu högvarv. Vi hade lite tomteuppdrag på stan (vi och några tusen tomtar till) och på eftermiddagen blev det lite foto och mycket skratt. 

Med dessa bilder önskar vi er en riktigt skön, fridfull, lugn och vacker jul! Tack till alla våra läsare, alla våra patienter och alla vi samarbetar med. Ett stort tack till Brita Maria Renlunds Minne. Vi är tacksamma för det arbete vi får göra och vi ser fram emot en fin vår där vi har mycket inbokat. Vi återkommer år 2017!

Kroppen - fiende eller vän?

Budskapet här är så betydelsefullt att det känns nästan utmanande att samla ihop det i några stycken. I en tid där medierna konstant påminner en om hur man kan och skall ändra på kroppen, ändra på utseendet, är det inte alls svårt att falla in i ett tankemönster där fokus är på hur man borde se ut, inte hur man skall uppskatta det man är och det man har. Det är inte sällsynt att man hör någon tala fult om sin kropp, att kroppen är fel på ett eller annat sätt. Det hör nästan till att man med jämna mellanrum skall vara på någon diet, ta sig i kragen, skärpa sig lite med självdisciplinen. Men varför? Frågan är att är kroppen en fiende, något man aktivt och målmedvetet skall försöka ändra på och "förbättra"? Bär den kampen någon frukt där man ständigt är tvungen att observera och kontrollera? Kunde man samarbeta istället?

Inom vårt arbete i ätstörningsvården händer det rätt ofta att vi faktist får tala om att det finns ett alternativ till diettänkandet. Självdisciplin har allmänt varit så eftersträvat så många år att det glöms bort att det finns andra sätt att förhålla sig till sin kropp och sin vikt än att det är något fel på den. Ofta är det så att man inte ens har tagit i beaktande det alternativ som säger att man också kan vara precis som man är, rund, mullig, sportig, mjuk, vad än det är. Istället för att jaga lyckan via kontrollerande av kroppen finns det all förutsättning till att man hittar den lyckan inom sig själv och att man därmed kan lära sig acceptera, tycka om och älska kroppen som den är. Men först måste man rikta uppmärksamheten åt det hållet.

Man kan inte poängtera för mycket hur viktigt det är att man lär sig uppskatta sig själv och sin kropp. Vi har en enda kropp. Att ta hand om kroppen är inte bara att äta hälsosamt och motionera regelbundet. Båda två kan slå över till något tvångsmässigt och därmed rätt ohälsosamt. Att ta hand om kroppen innebär också att man kan lyssna på kroppen. Man behöver inte utgå ifrån att vad kroppen måste prestera, utan man kan fundera vad man har lust att göra och hur det känns i kroppen, vad man orkar göra.

Det kanske inte är helt lätt att vända på skutan, det är något man får göra medvetet. Har man talat fult till kroppen i åratal, kanske hört mamma tala fult om sin kropp, om man vant sig vid att läsa artiklarna som berättar hur man skall ändra på kroppen, då får man göra ett beslut att fokusera på det positiva. Sen, sen får man sätta igång med det i praktiken och tid kan det ta. Men gör man det, belönas man till slut när man blir sin egen bästa vän, när kroppen blir en vän och man verkligen känner att det är bäst att arbeta ihop med den.

Kom ihåg att det finns hjälp om detta känns för utmanande att klara av detta ensam!

Sifferfällan - hur mycket behöver vi fundera på kalorier och kilogram egentligen?

När det gäller ätstörningar är det ytterst vanligt att siffror har en mäktig roll. Den som lider av en ätstörning funderar på siffror dag ut och dag in. Någon räknar frenetiskt kalorier, en annan går på vågen flera gånger om dagen. Det blir som om siffrorna skulle sitta i högsta domstolen och avgöra vem som är bra, aktiv och duglig. Men det gäller inte endast allvarliga ätstörningar, det är i allmänhet rätt vanligt att man försöker reglera sitt ätande och sin kropp och siffror känns ju trygga för det ändamålet.

Men när man faktist funderar på det, med eftertanke, är det verkligen där vårt människovärde ligger? Kilogram, några siffror som berättar om hur mycket vår kropp väger och kalorier som beskriver hur mycket energi det finns på en tallrik. Det är något så väsentligt som faller bort. Vad annat kan din kropp erbjuda än några siffror? Vad möjliggör din kropp, vad kan du se, känna och göra tack vare din kropp? Varför blir kroppen en fiende då den egentligen strävar efter att vara en vän? Och vad annat finns på din tallrik än en rad siffror i en viss ordning? Maten, som ger oss energi att gå i skola, att gå på hobbyn efter skolan, att jobba, att träffa vänner. God mat, njutningsfull mat, en fräsch sallad med halloumi och jordgubbar på sommaren eller en härligt mustig gryta på hösten. Varför blir detta mindre viktigt?

Det är helt klart att det finns situationer då det är befogat att man uppföljer kaloriintag och vikt, men för övrigt är det värt att stanna upp och fundera om siffrorna har tagit övergrepp i ditt liv. Stoppa undan vågen och bjud kroppen på lite avslappning. Köp den nya yoghurten du önskat smaka på, och smaka riktigt med eftertanke och glöm bort att det finns siffror på burken. Istället för att fundera på när och hur mycket du får äta, känn efter när din kropp behöver näring. Ät, njut, känn efter när mättnadskänslan når dig. Lär känna det fina system kroppen erbjuder för regleringen av ätandet. Fortsätter du på sifferstigen kan det hända att du upptäcker att du aldrig riktigt kommer fram.

Att bli hörd och förstådd - om att få vård på sitt modersmål

Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne kontaktade oss fem år sedan på grund av oro över minskade resurser inom svenskspråkig ätstörningsvård i huvudstadsregionen och så föddes vårt samarbete.

En ätstörning påverkar en människa mycket helhetsmässigt. Från det fysiska till det psykiska till det sociala. Man sjunker in in en slags ond cirkel, en dimma, i något som känns som en återvändsgränd. För att komma ur denna situation behöver man mycket stöd och oftast en utomståendes hjälp, bördan blir mycket tung om man är ensam med sin ätstörning.

När man väl når vården är det mycket mer än en allmän språkfråga, vilket språk man vårdas på. Det är klart att många av oss förstår och talar riktigt bra finska, kanske man upplever sig som helt tvåspråkig och inte tycker att det är så avgörande vilket språk man vårdas på. Men samtidigt är det många som har svagare eller till och med riktigt svag finska och då blir det speciellt viktigt att man får tala ut på sitt modersmål.

Såhär berättar Ellen* om sina upplevelser av att vara svenskspråkig på en finskspråkig avdelning:
Jag vårdades tidigare på en finsk avdelning och fick uppleva att inte bli förstådd. Min finska var på en ja/nej nivå och jag kunde verkligen inte uttrycka hur jag mådde. Det här ledde förstås till många missförstånd och jag kunde inte be om stöd i den jobbigaste perioden i mitt liv, då jag som bäst behövde det. Jag upplevde det som svårt att det ibland behövdes flera skötare för att försöka lista ut vad jag menade.

Med tiden kan man såklart lära sig att prata ett annat språk, men att få med känslorna är svårare. När jag talar finska kan jag inte uttrycka mig på ett levande eller beskrivande sätt och jag säger bara det absolut nödvändigaste. Man ser mer av vem jag egentligen är när jag får prata svenska. Jag kan inte heller berätta om mig själv eller jobba med mina känslor på ett språk där jag inte hittar ord till att beskriva det jag känner.

Ätstörningsvården fokuserar naturligtvis en del på ätandet och vikten är också en del av helheten, men psyket är i en mycket viktig roll och där ingår tankar och känslor och uttryck för dem. Om man inte har ord på rätt språk för att beskriva den inre stormen är man i en ganska svår position. Det är många stora små detaljer och nyanser som kan tappas bort på vägen. Har man inte ord till att uttrycka sig är det inte helt lätt att känna sig hörd heller.

På Ätstörningscentrum kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök åt svenskspråkiga unga och unga vuxna. Övrigt är svenskspråkiga i alla åldrar välkomna. Man har möjlighet att träffa någondera av oss sjukskötare, Julia eller Ira, eller näringsterapeuten Riikka. Vi har även en svenskspråkig psykiater, Stefan, till vårt förfogande. Om du har frågor om ätstörningar eller vill beställa tid kan du kontakta oss på numret 050 522 0077 måndag-fredag kl 9-16.

*namn ändrat

En dag på Ätstörningscentrum

Denna text ägnar vi åt att lite mer konkret berätta om vårt arbete på Ätstörningscentrum inom det svenska projektet.

Vår arbetsdag börjar ungefär kl 8-9 . Vi sätter oss direkt ner vid datorn och läser våra mail och svarar på dom. Just nu bokar vi in föreläsningar och möten med elevvårdsteam i skolor.

Med oss bär vi vår rådgivningstelefon. Rådgivningstelefonen kan man kontakta vem man än är, om man har funderingar kring ätstörningar. Oftast blir vi kontaktade av oroliga föräldrar, vänner och skolhäsovårdare men det är också många som ringer på grund av oro över egna ätstörningssymptom. Delvis gäller det symptom som faller i kategorin anorexi eller bulimi, men vi får även samtal kring hetsätande och samtal av människor som har provat otaliga dieter men utan långvariga resultat. Vi finns till för alla som upplever sig ha problem i sin relation till mat och ätande.

Klockan 11 äter vi lunch som vår kock Jouni trollar fram. Det är den stunden under dagen då vi kan sitta ner många tillsammans, njuta av maten och diskutera med varandra. Tidigare jobbade vi på öppna enheten i Helsingfors centrum men det är trevligt att nu kunna umgås med avdelningens personal också.

Efter maten fortsätter vi med våra sysslor som i undantag av rådgivningstelefon och e-postkontakter varierar. På sistone har vi arbetat med att uppdatera vår power point-presentation som vi har för elever. Presentationen handlar ganska lite om ätstörningar bokstavligen och mer om kroppsideal och kroppsbild, sunt ätande och tränande och om hur man kan gå till väga om man misstänker att man har en ätstörning eller att en vän har problem med ätandet. Den förebyggande verksamheten är lönsam på så många sätt, vi är alltid glada då vi får föreläsningsinbjudan!

Förutom det ovannämnda är det alltid aktuellt att öka på våra kunskaper. Även efter många, många års arbete inom ätstörningsvården blir man ju egentligen aldrig färdig. Det finns alltid något nytt att lära sig och alltid någon synvinkel man inte tänkt på tidigare. Vi knyter kontakter och utvidgar vårt kontaktnätverk. Det känns värdefullt att vi på olika håll inom Svenskfinland kan arbeta ihop.

Patientarbetet hör också till vår arbetsdag. Vi har båda patientmottagning för svenskspråkiga patienter. Tack vare projektet kan vi erbjuda unga och unga vuxna tre kostnadsfria besök på vår mottagning, eller på näringsterapeutens mottagning. De tre kostnadsfria besöken fungerar bra som kartläggning och såkallad första hjälp. När vi har träffat patienten tre gånger kan vi ge patienten feedback och rekommendationer för fortsättning. Vi beaktar den kommunala vården, skol- och studenthälsovården, FPA:s psykoterapi etc och naturligtvis har patienten möjlighet att fortsätta gå hos oss om så önskas. På mottagningen arbetar vi som ett stöd i vardagen. Vi bearbetar tankemodellerna som patienten har i koppling till ätandet, vi diskuterar och bearbetar känslor och övar in alternativa ångestbemästringsmetoder. Patienten träffar ofta näringsterapeut i någon fas under behandlingen och vi stöder patienten i att uppnå målsättning gällande ätandet.

Patienterna går hos oss cirka en gång i veckan, en del oftare och en del mer sällan. Vid behov hänvisar vi till hälsovårdsstation/läkarstation gällande den somatiska vården eller till andra specialiserade vårdenheter. Även föräldrar är varmt välkomna, gärna på egen mottagningstid, för att få utlopp för svåra känslor och hjälp och stöd för att orka vidare i vardagen.

Så ser det ut hos en helt vanlig vardag. Tack för att du tittade in!

Om balans

Bild Daniel Närhi

Vi satt och funderade på vad den svenskspråkiga bloggen på Ätstörningscentrum skulle heta. Vi övervägde att använda en översättning av den finskspråkiga systerbloggens namn, Omenatupa, men det kändes lite fantasilöst att använda samma namn direkt översatt.

Vi bollade med ordet balans, för det ordet innehåller så mycket av det vi står för. Det är balans vi efterlyser och vill hjälpa människor hitta. I vårt arbete inom ätstörningsvården relateras det naturligtvis mycket till maten och ätandet, men det är mycket mer än så. Människan är en helhet och för att ha en helhetsmässigt fungerande människa måste de olika delarna fungera ihop.  Det innebär att man hör kroppens signaler och kan reagera på dom, men att man också hör känslorna och framförallt lyssnar på deras budskap. Det innebär att man ser betydelsen av samspelet mellan det fysiska och det psykiska.

Upplevelsen av balans är individuell. Balans hos en kan till och med betyda obalans hos en annan. Då kommer vi in på ett annat tema som är viktigt hos oss, individualitet. Då någon vänder sig till oss för att få hjälp börjar vi alltid på sätt och vis från noll. Med den kunskap och erfarenhet vi har som vårdare sitter vi ner och lyssnar noga på patientens beskrivning av sig själv och sitt liv för att kunna förstå varför just hon eller han har hamnat mitt i en ätstörning. Vi lär känna patienten och funderar på basen av det vad patienten kunde ha nytta av i vården. Ingen är precis som en annan och därmed måste också vården anpassas till individen. Ett viktigt mål i vården är att hitta patientens individuella balans och att hjälpa patienten själv uppehålla sin balans.

Hoppas det är många som balanserar med oss!

Ira & Julia

Vem är vi?

Vi tänkte starta bloggen med att presentera oss och det arbete vi gör. Från och med september 2016 har vi arbetat tillsammans inom det så kallade svenska projektet på Ätstörningscentrum. Projektet har pågått sen hösten 2012 och möjliggörs av Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne. Inom projektet har vi möjlighet att erbjuda kostnadsfri ätstörningsinformation och träffa patienter som är i behov av vård på svenska. Åt unga och unga vuxna kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök. Ätstörningscentrum ägs av Elämän Nälkään ry och är Finlands enda privata, icke vinstbringande klinik som är specialiserad på behandling av ätstörningar.

Julia:

Jag blev färdig sjukskötare år 2011. Mitt slutarbete anknöts till psykiatrisk vård och i samband med arbetet blev jag intresserad av den psykiatriska vården. Min slutpraktik skedde på  avdelningen på Ätstörningscentrum. Arbetet inom ätstörningsvården kändes givande och intressant och jag fortsatte på ätstörningscentrum när jag blev färdig sjukskötare. Tidigare var ätstörningar rätt främmande för mig så det kändes intressant att få en djup inblick i ätstörningarnas värld. Det känns värdefullt att jag nu får sprida information om ätstörningar. En viktig lärdom för mig har varit att ätstörningar faktist inte alltid eller ens nära på alltid syns på utsidan.

Ira:

År 2005 fick jag sommarjobb på Ätstörningscentrum. Före arbetet började läste jag Peggy Claude-Pierres bok ”Ätstörningarnas hemliga värld” och kände att jag blev inkörd i ätstörningsvärlden. Med alla nyväckta tankar inledde jag mitt sommararbete på Ätstörningscentrum och fick lära mig hur vardagen ser ut när man lider av en ätstörning. Jag lärde mig snabbt att det inte är ett arbete där man får ett uttalat tack för sin insats som vårdare, utan ett arbete där den bästa belöningen är att se personer som lider av ätstörningar göra små framsteg i sin vardag. Den känslan är alltid lika belönande och den tröttnar man aldrig på. År 2007 blev jag färdig sjukskötare och började arbeta på Ätstörningscentrums terapienhet.