torstai 22. kesäkuuta 2017

När skall varningskockorna ringa?

Många som vi träffar på föreläsningarna undrar över hur man skall känna igen en ätstörning hos en vän eller anhörig. Det är en riktigt bra och viktig fråga och alltid är det inte lätt att känna igen en ätstörning. Dock har vi en del tips på när varningsklockorna skall börja ringa, läs mer!




En ätstörning börjar ofta med oskyldigt bantande och då kan det naturligtvis vara svårt att veta när det går för långt. Om man märker att den som bantar talar mycket om sin vikt, talar illa om sig själv och sitt utseende och att hon eller han borde ändra på sitt utseende för att vara bättre, ja då vet man att utgångspunkten för bantande är en riskfaktor. Då kan det vara bra att påminna den andra om att vikten inte definierar ens värde eller skönhet. Man skall inte vara rädd för att upprepa sig, för den som är missnöjd med sig själv glömmer lätt bort den positiva åsikten då det egna missnöjet är så starkt.

Ibland kan den som insjuknar i en ätstörning också ha svårt för att använda åtsittande kläder eller lätta kläder trots varmt väder. Det kan vara något avvikande man noterar, speciellt då det är en ändring jämfört med tidigare beteende.

När det gäller ätande kan man se tecken på en ätstörning om en person till exempel plötsligt minskar avsevärt på sina matportioner eller slutar äta skollunch. Ofta börjar en person som har insjuknat också undvika sociala situationer i vilka man brukar äta. Man kan till exempel plötsligt sluta komma med på bio eftersom man känner att andra förväntar sig att man äter godis på bio.




En person som insjuknar i en ätstörning börjar ofta allmänt må dåligt. Man kan ha depression som kan ta sig i uttryck som svårigheter att stiga upp på morgonen, sömnlöshet, trötthet, ointresserad attityd till sånt man tidigare tyckt om, gråtmildhet och så vidare. Föräldrar noterar ofta att den unga är extra irriterad. De flesta som insjuknar i en ätstörning känner ångest. Ångesten kan beskrivas till exempel som en tryckande känsla i bröstkorgen och allmänt illabefinnande som gör det svårt att koncentrera sig på något annat. Depression och ångest behöver inte ha något att göra med ätstörningar, men är oberoende allvarliga tecken på illamående och den person som lider av depression och/eller ångest behöver hjälp.




Hur får man hjälp då? Man kan börja med att prata med personen som insjuknat och berätta att man är orolig och beskriva varför man är det. Ibland är reaktionen nekande, ibland ilska och ibland lättnad över att någon ser att man inte mår bra. I flesta fall krävs det att ärendet förs vidare. Det kan vara föräldrar man vänder sig till, skolhälsovårdare eller hälsocentral. Det är viktigt att man får uppföljning och en samtalskontakt. I huvudstadsregionen finns det två specialiserade enheter med både öppen verksamhet och avdelning. Till den kommunala Ätstörningskliniken på HNS kommer man med remiss som en läkare skriver. Till vår öppna mottagning inom Livslust-projektet på Ätstörningscentrum kan man komma utan diagnos och utan remiss, genom att boka tid på numret: 050 522 0077. Inom projektet kan vi erbjuda tre kostnadsfria besök för unga och unga vuxna i syfte att kartlägga situationen och erbjuda "första hjälpen". Vi har även en avdelning. Det är viktigt att man inte blir ensam med sin oro!


Sköt om dig, och sköt om varandra!

<3 Ira & Julia

tiistai 6. kesäkuuta 2017

Vardagen på Ätstörningscentrums avdelning

Hej på er! Vi har ett nytt namn - Livslust-projektet! Tack för fina bidrag :)

Dagens text skall handla om avdelningen här på Ätstörningscentrum. Inom projektet sker vår huvudsakliga verksamhet på öppna sidan, men i koppling till den öppna sidan har vi vår vård- och rehabiliteringsavdelning som vi tänkte berätta lite mera om.

Vår avdelning har 7 bäddplatser. Patienterna bor på avdelningen, dygnet runt. Alla har ett eget rum och förutom det delar man vardagsrum, avslappningsrum och ett litet kök där man kan koka kaffe eller te.








Våra patienter kommer oftast till avdelningen med en läkarremiss. För de flesta är Ätstörningscentrum inte den första avdelning man har blivit vårdad på, men för ganska många är det en mycket annorlunda avdelning än vad de är vana vid. När avdelningen byggdes var syftet att undvika sjukhusstämning så gott det går. För en tid är avdelningen ett hem för dom som bor här.




Dagarna på avdelningen byggs upp kring måltiderna, naturligtvis, eftersom det handlar om ätstörningar. Patienterna äter frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat och man äter tillsammans med en skötare. Nykomlingar och de som har det riktigt svårt vid måltiderna, äter på tumanhand med en skötare på sitt rum. Andra äter vid stora bordet. Vi har en egen kock och ett eget kök, något vi uppskattar så mycket!




Förutom att man äter, har man samtal med sina egenvårdare, utegång tillsammans med en skötare eller ensam om man har kommit längre i vården och det finns flera grupper patienterna deltar i. Grupperna omfattar diskussionsgrupp, fysioterapigrupp, pysselgrupp, matlagningsgrupp osv. Under åren har det funnits många variationer av grupper, patienterna får gärna ha önskemål om vilken sorts grupp de skulle uppleva sig ha nytta av.

Oftast är man tvungen att ha livet utanför avdelning nästan på paus. Familjen inkluderar vi alltid helst i vården i mån av möjlighet. Men skola, studier och arbete, hobbyn också, får oftast vänta speciellt i det akuta skedet. Allt fokus flyttas till helhetsmässigt välmående. Det är nämligen det det handlar om, ätstörningsvård. Inte vikt. Där ingår också så mycket mer. Våra patienter lider ofta av depression, ångest, tvångssymptom och självskadebeteende. Man kan inte vårda en människa i delar, utan allt detta beaktas. I och med att patienten börjar må bättre får man öva sig mer och mer att klara sig utanför avdelningen.



Det är inte lätt att vårdas på en avdelning, det är inte lätt att ha en ätstörning, det är inte lätt att må dåligt. Våra patienter är oftast här för att de själv vill ändra på sitt liv, men kring den viljan slingrar sig svåra känslor som oro, ångest, hopplöshet och rädsla. Våra patienter är tvungna att utmana sig själva varje dag, att bemöta de svåraste känslorna och kämpa sig igenom det. Vi respekterar alla våra kämpar och gör vårt bästa för att stöda dom i processen. Tröstar när man är ledsen, stöttar när något känns för svårt att klara ensam och skuffar framåt då man inte själv vågar ta viktiga steg.




Som skötare kan man säga att få saker är så genomgående fina som att ta den kampen tillsammans med någon, och se hur de ändrar på sitt liv. Vi vet att det alltid finns hopp. I avdelningsvardagen ingår många utmaningar men visst finns här också skratt, skoj och ett hopp om bättre dagar på kommande.




keskiviikko 17. toukokuuta 2017

Namntävling!

Bästa läsare, vi behöver er hjälp!




Projektet med projektmottagningen har haft ett långt och klumpigt namn vilket även vår målgrupp har reagerat på. Nu är det dags att göra ändringar, men vi behöver hjälp. Vi ordnar en namntävling 17-24.5.2017. Du kan delta genom att ge ett namnförslag här i kommentarfältet eller genom att skicka e-post till adressen julia.backman@syomishairiokeskus.fi. Det bästa förslaget belönas med ett 15€ värt presentkort till Espresso House.

Inom svenska projektet på Ätstörningscentrum erbjuder vi svenskspråkig förebyggande information och vård till unga och unga vuxna som lider av ätstörningar. Syftet är att man ska få hjälp i ett tidigt skede och med låg tröskel.


keskiviikko 3. toukokuuta 2017

What´s up?

Hej på er!

Vi är färdiga med våra projektföreläsningar för i vår! Vi har pustat ut en aning, haft lite ledigt, och så småningom börjat göra planer inför nästa höst. Fika och mindmap. Känns ju lite lustigt att tänka på hösten precis då man välkomnar vårens solsken, men det är mycket inspirerande i verklighet.  Ungefär såhär har det sett ut på sistone :)














torstai 6. huhtikuuta 2017

Godsaker eller ej?

Godsaker, sötsaker, godis, chips.. Det finns många åsikter om hur man skall förhålla sig till godsakerna med allt från totalförbud till allt tillåtet. Det är också svårt att ge en absolut rekommendation. Vi är alla olika och det viktigaste är att få ett bra samspel med egen kropp och kost.




"Karkkilakko" hör man ju ofta talas om. Delvis upplever många att det är det lättaste sättet att bryta ett mönster av att man sitter och stoppar i sig mer godis än man vill. Delvis lever helt klart en tanke om att en hälsosammare livsstil innebär nolltolerans när det gäller godsaker. Det vill vi ifrågasätta.

Det finns nämligen ett rätt allmänt problem med totalförbud. Det går mycket ofta till så att det man inte har tillåtelse att äta blir det man mest har lust till. Sen kanske det ögonblick kommer när man inte kan hålla emot, och då slukar man i sig betydligt mer än vad man skulle äta om det inte var "förbjudet". Är det plus minus noll då?

Frågan är varför det så ofta är allt eller inget? Vi rekommenderar att startpunkten i fundering kring ätande och kost skall vara regelbundenhet och mångsidighet. Problem uppstår då man inte äter tillräckligt ofta och/eller tillräckligt med mat. Då blir man, helt naturligt, hungrig och hungrig på ett sätt där man känner att man hela tiden har lust att äta något. Då har man också ofta lust till det som i allmänhet anses vara ohälsosamt. Det viktigaste är alltså att se till att man har grundpelarna på plats.

När man inte ersätter måltider med godsaker, utan äter regelbundet, mångsidigt och balanserat finns det oftast en helt naturlig plats för godsakerna i livet, i vardagen. Pöperöproffa skriver att hans rekommendation är godsaker 4-7 gånger i veckan vid sidan om bra ätande. Det gäller för var och en att äta på det sättet som fungerar för en själv, en egen individuell balans. Allt med måtta!

tiistai 14. maaliskuuta 2017

Skenet kan bedra - de dolda ätstörningarna

Vare sig vi talar till ung eller äldre publik, är det många som förknippar ätstörningar med anorexi. I tankarna ser man framför sig en ung flicka som har magrat mycket och blivit riktigt svag. Det är en del av sanningen, absolut, men i sanningen ingår mycket mer och många fler typer av ätstörningar.

I själva verket är det en mycket stor del av de insjuknade som inte går märkbart ner i vikt. Vikten kan sjunka lite, lite mera eller mycket, förbli densamma, stiga lite, stiga lite mera eller mycket. Det centrala i ätstörningar är inte vad man väger, utan förhållandet till mat, ätande och vikt. Om vikten är normal men man funderar dagligen på vad man får äta och känner dåligt samvete efter att man har ätit handlar det precis lika mycket om ätstörningssymptom som när man har samma funderingar och vikten har sjunkit eller stigit.




Egentligen är det ett stort problem att fokus är så mycket på vikten. När någon lider av ett negativt förhållande till kroppen, mat och ätande kan man bli hemskt ensam med det. Det gäller speciellt när kroppen inte fysiskt är i så dåligt skick att man på något sätt får hjälp med att nå vården. I värsta fall kan man höra någon inom vårdyrket kommentera att man inte kan få ätstörningsvård om vikten inte har sjunkit märkbart. Ett sorgligt exempel på hur mycket vikt man fäster vid, ja, vikten.

Detta är ett viktigt budskap vi vill framföra på våra föreläsningar, och vad vi önskar att människor skulle bli mer medvetna om. Det är viktigt att alla som har problem med kroppsbild och ätande vet att de har all rätt att få hjälp oberoende vilken vikten är. Kom ihåg, våra fina läsare, att vikten endast är en siffra och man kan må så illa oberoende av vad den siffran är.

<3: Ira & Julia

tiistai 28. helmikuuta 2017

Krumelurer kring kroppsideal



En stor del av vårt arbete består av föreläsande. Vi träffar många ungdomar, och även föräldrar, lärare samt professionella inom social- och hälsovård. På alla föreläsningar nämner vi samhällets kroppsideal i samband med ätstörningar. För oss känns det självklart, det är något som både unga och vuxna utsätts för och påverkas av.

I allmänheten diskuterar man i växande grad om hur samhällets kroppsideal påverkar oss och speciellt den yngre generationen. Det är viktigt att vara medveten om den inverkan, som antagligen i de flesta fallen är större än man tror. Visst är det lätt att förstå, man borde vara gjord av teflon för att inte påverkas av ständig bombadering av bilder via media och speciellt social media när det gäller unga. Smala men tränade kroppar kopplade till lyckligt leende läppar vill förmedla budskapet att livet leker när man är smal, går på konditionssal och har bra självdisciplin vid matbordet. Tidningar fyllda av tips på hur man skall banta och hur man blir "en bättre version av sig själv" fortsätter där  sociala median slutat. Då hjälper det inte så mycket med att på följande sida ha en text om hur man skall acceptera sig själv precis som man är. Till och med som bäst blir summan en känsla av motstridighet.

Det vi brukar påminna ungdomar om på föreläsningarna är hur starkt kroppsidealen påverkas av samhället. Delvis syftar vi till det att idealen har förändrats mycket under årens lopp och att dagens kroppsideal är tillfälligt. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att det är en mycket lönsam industri bakom det hela, som mycket gärna uppehåller ideal och kammar in fina summor på det.

Det har också betydelse hur föräldrarna värderar sina kroppar, talar om sina kroppar. Det är garanterat lättare att motstå samhällets ideal om man lär sig hemifrån att vare sig man är mjuk, mullig eller atletiskt uppbyggd, är man lika värdefull. Om man är van vid att höra plågade utrop från en förälder framför spegeln om att man är för stor, att kläderna inte passar för att man är "fel", att man igen borde banta, är det möjligt och  sannolikt att det fastnar.

Oberoende om idealen kommer hemifrån eller från samhället via många olika medier är det viktigt att vara medveten om allt detta som påverkar oss och riktigt fundera över vilken effekten är på en själv. Det är en oerhört lång, och ohållbar, väg att gå om man jagar et förbättrat självförtroende via försök att uppnå fitnesstävlarnas kroppsuppbyggnad. Ta en titt i spegeln, ge din kropp lite kred för att den är fin och unik och njut av din dag!

<3: Ira&Julia